äventyrareIdrottare

Aron Anderson

Aron Karl Riggert Anderson

Svensk äventyrare och idrottare
Personliga detaljer
Född  26 januari 1988 (34 år)
Stockholm, Sverige
Medborgarskap Sverige
Sysselsättning Idrottare
Biografi

Aron Karl Riggert Anderson, född 26 januari 1988 i Stockholm, är en svensk äventyrare och idrottare. Aron Anderson har som första person i rullstol bestigit Sveriges högsta berg Kebnekaise. Han nådde toppen klockan 15.00 den 1 augusti 2013. Expeditionen genomfördes tillsammans med äventyraren Johan Ernst Nilson.

INSPIRATÖR & FÖRELÄSARE

Aron Anderson är professionell äventyrare och uppskattad inspiratör och föreläsare. Han har antagit utmaningar som de flesta inte ens skulle drömma om. Och genomfört äventyr som kräver en exceptionell styrka, både fysiskt och mentalt. Hans fantastiska bedrifter inspirerar andra att inse sina möjligheter – oavsett svårigheter.

VÄLGÖRARE

Arons speciella erfarenheter har fått honom att också vilja hjälpa och stötta andra. Idag är han framgångsrik ambassadör för Barncancerfonden. Genom sina äventyr har han samlat in miljontals kronor till livsviktig cancerforskning. Är 2015 blev han utnämnd till Årets insamlare.

ÄVENTYRARE

Redan som barn gillade Aron att utmana gränserna. Han klättrade träd, sågade och byggde snögrottor. Att upptäcka saker var helt enkelt något han gillade. Efter en skada i höften, vilket gjorde att han inte kunde satsa på elitidrott längre, blev Aron utmanad att cykla till Paris och några månader senare, att bestiga Kebnekaise. Sedan dess har äventyren avlöst varandra.

PROGRAMLEDARE & KOMMUNIKATÖR

Aron Anderson är ett välkänt ansikte för de flesta. Under de senaste åren har han ofta medverkat i tv, bland annat som programledare för Lilla Sportspegeln och Paralympics. Han har utsetts av Nyheter 24 till en av Sveriges mäktigaste unga åren 2015-2018, blivit utnämnd till superkommunikatör av tidningen Resumé och till Årets uppstickare av Shortcut.

ARONS BARNDOM

Arons hade verkligen världens bästa barndom. Vid 1 års ålder flyttade Arons från innerstan till ett radhus i Nacka tillsammans med mamma och pappa. Med bara några års mellanrum kom sedan mina småbröder Leo och Hugo.

Även om Arons alltid gillat Arons bröder har det varit syskonkärlek på hög nivå. Efternamn har brottats, slagits och puttat ner varandra frånbryggan på landet. Så som det ska vara helt enkelt.

Bästa tiden på året var alltid sommaren då efternamn var ute på lantstället på Idö i Stockholms skärgård. Där kunde vi springa runt nakna, bada och klappa kossorna. Arons kommer ihåg hur sommarlovet och somrarna på Idö var hur långa som helst. Dom tog liksom aldrig slut.

Allt började med att Arons fick ont i rumpan när Arons satt ner. Efternamn satt i bilen julen 1995 för att åka ner till mormor och morfar och fira jul där. Efter att ha åkt några timmar började Arons få väldigt ont i rumpan av att sitta ner. Efter det försvann inte värken. Varje gång Arons satt ner kom smärtan i rumpan tillbaka.

Några veckor senare röntgades Arons på sjukhuset. Svaret på röntgen kom som en chock för alla. Arons hade cancer. En tumör stor som ett äpple växte i korsben i ländryggen.

Många tester och undersökningar senare kunde man konstatera att det var en elakartad tumör men att prognosen för att bota den såg bra ut. På 8:e födelsedag. Den 26 januari 1996 fick Arons min första cellgiftsbehandling.

”Det var smärta, lidande och gråt. Nålstick och spya.”

Efter den första cellgiftsbehandlingen följde en väldigt tuff period. Det var en tid full av cellgifter, strålning och alla möjliga mediciner för att göra Arons frisk. Arons konstaterade att det Arons gick igenom som barn önskade Arons ingen människa.

Det var smärta, lidande och gråt. Nålstick och spya. Till en början gick det ändå bra. Man kunde se hur tumören krympte och allt gick verkligen i rätt riktning.

Arons skulle bli frisk!

Efter operationen började ytterligare en tuff tid i Arons liv. Så mycket av det som Arons älskade att göra gick inte längre. Bland det bästa Arons visste när Arons var lite var att spela fotboll efter skolan. Det kunde Arons inte göra längre.

”Efter veckorna på sjukhuset kom nästa utmaning. Nu fick Arons inte sitta på 1 års tid.”

För att läka efter operationen behövde Arons ligga stilla i en säng i 6 veckors tid. 6 veckor när man har mycket spring i benen är ingen höjdare. Efter veckorna på sjukhuset kom nästa utmaning. Nu fick Arons inte sitta på 1 års tid. Föreställ dig den utmaningen. Du är nyopererad och kan knappt använda benen och dessutom får du inte sitta ner. Hur fixar man det?

Idrotten blev en viktig del (om inte den viktigaste) för Arons för att ta sig tillbaka till livet. Det var där Arons fick tillbaka Arons självförtroende och hittade något som Arons verkligen älskade att göra.

Det var i samband med att Arons fick min första rullstol som Arons började prova på många olika idrotter. De första Arons provade var segling, friidrott och kälkhockey. Arons fastnade direkt för alla tre.

När Arons gör något i livet brukar Arons göra det ordentligt. Lika så med idrotten. Arons började träna på så mycket det gick i alla idrotterna och blev snabbt bättre.

”Då var det bara Arons mot mållinjen.”

Vid 13-års ålder var Arons med på Arons första mästerskap. Det var junior-EM. Arons hade tränat så mycket Arons bara förmådde men Arons hade ingen aning om hur det skulle gå. Eftersom Arons aldrig tävlat utanför Sverige visste Arons inte hur motståndet såg ut så Arons var riktigt nervös.

Arons första race var 100 m. Arons var helt spak inför loppet men när Arons väl satt på startlinjen försvann det. Då var det bara Arons mot mållinjen. Arons kommer så väl ihåg hur startskottet går. Efter 50 meter är Arons uppe i ledningen och lyckas behålla den hela vägen in i mål. En helt magisk känsla!

Det gav Arons blodad tand att fortsätta tävla ännu mer.

Arons gick ut gymnasiet med riktigt höga betyg och målet var solklart. Först skulle Arons bli bäst i världen på friidrott och sen skulle Arons skaffa Arons en ”riktig” utbildning som Arons föräldrar sagt var så viktigt ända sen Arons var liten.

Arons tog studenten i juni 2007 och i september 2008 hägrade Arons mål. Då gick nämligen Paralympics i Beijing. Dit skulle Arons ta Arons med och prestera riktigt riktigt bra. Stora målet var egentligen Paralympics i London 2012 när Arons skulle vara som bäst men det tydliga delmålet var Beijing.

Efter många timmars fokuserad träning kom Arons till slut med. Känslan att tävla inför 90 000 skrikande kineser på läktarna var riktigt häftig. Arons gjorde inga bländande resultat men eftersom målet redan var inställt på London var det okej.

I december 2011 satsade Arons för fullt mot Paralympics i London som skulle gå 9 månader senare. Under sommaren hade Arons gjort Arons bästa resultat i karriären (bland annat svenskt rekord på maraton) och det var nu det skulle ske. Under några månaders tid hade Arons haft problem med smärta i Arons högra höft. Arons hade gått på otaliga besök till naprapaten men inget verkade hjälpa.

Till slut gick Arons till läkaren och fick den röntgad. Beskedet var bistert. Det visade sig att Arons höft låg ur led och det var det som orsakade smärtan. Läkarna sa att det inte var något farligt men att det behövde opereras för att Arons skulle bli smärtfri. Operationen skulle innebära att Arons missade London. Så Arons beslöt mig för att träna på trots smärtan.

I maj 2012 tävlade Arons på OS-arenan i London på ett testevent inför spelen. Arons visste då att Arons aldrig skulle komma med till spelen. Arons höft strulade så mycket att Arons knappt kunde sova på nätterna. Situationen var ohållbar och Arons bestämde mig för en operation vilket innebär slutet på Arons elitkarriär, men början på en helt annan resa.

  • Källa: https://aronanderson.se/om-aron/#om-aron

Bilder På Aron Anderson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Back to top button